Nu ska jag berätta för er, en sak som inte alls många kanske vet om mig. Detta har jag tänkt skriva under en väldigt lång tid. Flera år faktiskt. Detta är något jag valt att inte prata högt om inför alla. Men varför? Jag kanske kan hjälpa någon från att slippa detta i och med att jag publicerar inlägget. Så, i det här inlägget kommer jag nu att klä av mig. Blotta mig.

 

Varför är det okej att kalla en smal människa för glåpord liknande tjockis etc? Är det okej? Har du gjort det? Jag kan ärligt säga att jag är väldigt försiktig med glåpord. Eftersom jag vet precis hur det kan vara i vissa fall. Nu ska ni få veta hur det varit i mitt fall. Vill bara klargöra att detta INTE är någon "hej tyck synd om mig"-historia. Utan en "försök tänka efter innan ni säger något"-historia.

 

Vi proppas dagligen fulla med skönhetsideal. Hur kvinnor ska ha så låg fett procent som möjligt, samtidigt som dom ska ha en rejäl hylla och hur män ska vara så rippade och ha ett så stort paket som möjligt. Hur utseendet har sådan inverkan på samhället. Vi produktifieras. Människor blir som en handelsvara. Alla reklamkampanjer, jag tror ni vet vad jag menar. Allt detta har mycket stor inverkan på oss. Och det kan rent av börja väldigt tidigt. Framförallt för kvinnor. Tonårstjejer. Hur man ska se ut. Smal. Snygg. Och där, mina vänner. Har vi nog starten till många ätstörningar. Men, tro det eller ej. Så var det inte i mitt fall. Jag tänkte helt ärligt inte ens på hur jag såg ut. Ni ska nu få ta del av min väg till en vad jag skulle kalla det, lindrig ätstörning.

 

Jag var helt omedveten om min vikt. Eller jag visste ju vad jag vägde. Och jag kan säga att jag alltid varit överviktig. Inte mycket, men jag har alltid varit mullig. Men det slog mig aldrig hur smal andra var i jämförelse med mig. Det slog mig aldrig att jag skulle väg ca 10kg mindre. Så, helt omedveten om sin övervikt, tonårig. Tills efter ett sommarlov.

 

Det hela började då vi kom tillbaka efter sommarlovet. Sommarlovet till 8:an. Jag var fortfarande helt omedveten om min vikt. Hade samma kläder utan att märka att dom blivit för stora. Det var ingen som sa något till mig direkt. Utan folk pratade bakom ryggen på mig. Detta har jag fått veta i efterhand såklart. I lärarrummet så gick snacket. Min bästa vän, barndomsvän, sa inget utan var mest chokad över vad som hänt med mina byxor. Den första som egentligen sa något var nog min mentor. Och det var "Men vad har hänt med dig Sandra?!". Eh, what? Har något hänt? Fattade absolut ingenting. På en engelskalektion med en annan lärare "Men Sandra, vart har du försvunnit?!". Ursäkta? Jag är här? Min mentor ringde efter någon vecka hem till min mamma. Frågade om jag hade problem med maten, hur jag åt osv. Mamma sa som det var att jag åt, allt, som jag alltid gjort. Speciellt godis. Så det var inga fel på mig. Min mentor startade nog något i mammas skalle. Så hon bad mina bröder kolla om jag gick på toaletten direkt efter maten.

 

Efter skolan en dag så skulle jag gå bort till min farmor på middag. Jag passerade då en annan barndomsvän som jag faktiskt aldrig pratade med. Inte sagt ett ord till varandra under det två år vi gått på samma skola. Också kläcker han ur sig "Sandra, har du typ bulimi eller något?". Jag svarade såklart nej. Vad var det för fel på alla? Varför var alla så sjukt frågvisa om min vikt? Men det vara faktiskt på det viset som min ätstörning började. Jakten på att få höra "Vad smal du är/blivit". Jag blev alltså upplyst och triggad till en ätstörning. Under 1-2månader, bli matad med frågor om vad jag gjort, hur jag gjort osv.

 

Jag kan absolut förstå varför folk blev oroliga. Men jag hade ju faktiskt inget problem, varken med min vikt eller med min mat. Utan jag var bara en tonåring. Som tappat 10kg på ett sommarlov. Jag hade inte gjort något speciellt. Jag hade bara växt, ca 10cm också. Så man kan säga att jag drogs ut som på en sträckbänk liksom! Jag hade ju lika gärna haft anorexia eller bulimi. Men nu hade jag ju inte det. Jag var bara en helt vanlig tonåring, som hade växt. Från 160cm på 61kg till 170cm och 52kg.

 

Ända sedan dess, så har jag haft mat och kroppskomplex i min hjärna. Min drömvikt, är inte så konstigt 52kg va? Det var då alla sa hur smal jag var. Så i min värld är liksom 52kg förstaplatsen med guldpokalen. Min familj vet inte om detta, och har aldrig gjort. Eller dom har aldrig tagit mig seriöst. Dom tror bara att jag är "lite dum i huvet som tycker att jag är tjock". Ett sommarlov så levde jag i princip på ingenting. Jag åt ungefär en macka varannan dag. Ingen har någonsin sett något. Eftersom jag inte är ett extremfall. Jag äter, men har extrem ångest vissa dagar. Jag äter godis, chips och kakor det gör jag. Men detta kompenseras ju vissa dagar då jag är så sjukt äcklad över mig själv och väljer att inte äta någonting. Och den känsla jag faktiskt får efter en dag med så lite mat som möjligt, är obeskrivlig. Har ni varit så nöjd någon gång att ni bara vill skrika ut det så hela världen hör? Ungefär så. Och detta kommer i perioder. Kastar från dag till dag. Jag har aldrig sökt någon form av hjälp för detta. Då jag inte anser att det är något jag har ett alltför stort problem. Visst, vissa dagar är jag helt nere och vill inte ens se mig i spegeln utan att vilja börja skära bort fett med en jävla kniv eller något. Medans andra dagar så tycker jag att jag faktiskt ser rätt bra ut. Så, det är väldigt olika från dag till dag.

 

Jag har flertalet gånger blivit "hånad" av min familj över "vad tjock du var, kommer du ihåg det?". Vad är det som gör det okej att säga så idag? Är det för att jag nu är smal? Så då gör det inget? Det var ju förr i tiden så det gör väl inget nu? Vad är det som säger att jag inte tar illa upp fortfarande? Denna fråga har jag ställt då min vikt när jag var liten kommer på tal. Reaktionen? Rätt tyst kan jag säga. Skulle jag säga precis hur det är, så skulle jag få tillbaka att jag är skadad i huvet. Japp, uppenbarligen står inte allt riktigt rätt till där uppe! Jag blir ofta kallad tjockis av mina bröder. Eller får "Sandra, vad tjock du är idag". Och detta är bara skämt från deras sida, det vet jag. Men det dom inte kan få in i sina tröga hjärnor är att jag faktiskt tar åt mig. Bara för att folk som säger dessa saker inte skulle ta illa upp själva, så betyder inte det att det faktiskt är okej att säga det till andra. Du kallar inte en överviktig människa tjockis på skämt, varför göra det till en normalviktig/smal människa?

 

Jag har haft en människa jag vänt mig till. Och det är jag glad för, för utan han så vet jag faktiskt inte hur det hade varit idag. Bara att ha någon att ventilera med, som aldrig kallat mig dum för hur jag känt. Men, senaste åren så har jag faktiskt mest hållit allt inom mig. Eftersom jag alltid, alltid, alltid får höra vilket pucko eller vilken idiot jag är som säger att jag är tjock. Jag är ingen idiot, jag säger bara precis vad jag känner. Jag är inte dum i huvet. Jag vet att jag inte är överviktig. Jag vet att jag inte behöver gå ner i vikt. 

 

Jag kan försöka förklara lite hur jag har det vissa dagar. Då jag ska ta på mig ett par byxor och jag ser minsta lilla som ser ut att "hänga över" byxkanten så kan jag fundera, trycka och klämma. Ni vet som på alla bantningsreklamer? Har jag tighta byxor tar jag oftast en lite slapp/stor överdel och vice versa. När jag sitter ner och känner magen veckar sig, försöker jag platta till den, dra in och greja. Framför spegeln eller då jag ser en bild på mig själv då jag ler, suger in kinderna, tänker "Jag har äppelkinder så jag ser alltid ut som en fotboll i nyllet då jag skrattar". Då jag väl börjar med träning eller som tex LCHF förra året. Jag blir extrem. Jag åt så mycket piller förra året, förbränning, koffein, hungerdämpare. Och då jag åt LCHF så kunde jag äta typ 2 burkar tonfisk om dagen och träna.

 

Hoppas detta blev en liten tankeställare för någon eller kanske till och med några där ute. Det är inte alltid som du tror. Tänk på vad du faktiskt säger till folk. Jag blev inledd på denna bana genom att bli matad med frågor som faktiskt bara var ren och skär omtänksamhet av andra. Absolut ska man bli fundersam om någon tappar i vikt eller så. Men i vissa fall är det inte så farligt som man tror. Jag kan än idag fundera på hur det varit om folk inte sagt så till mig. Hade jag sluppit tänka på min vikt/mitt utseende 60% av min vakna tid? Det är något jag aldrig kommer få veta. Och som sagt, jag har inga stora problem med detta. Men det finns där, varje dag.